Akita var min första hoffe och en mer personlig, underbar och trogen vän får
man leta efter. Hon flyttade hem till oss hösten -96 när hon var 8
veckor, och vi hade förmånen att få ha henne hos oss i lite mer än 9 år.
Akita var en hund som var väldigt tydlig i sina signaler, och hon hade
aldrig några problem med andra
hundar. Det har liksom alltid varit under hennes värdighet att besvara
t.ex. utfall från andra hundar. Och värdighet hade hon så det räckte och
blev över, vår vackra ståtliga Akita!
Hon valde noggrant ut vilka människor hon ville umgås med, övriga
ignorerade hon totalt. Och var man utvald av Akita så fanns det inget
hon inte skulle göra för den personen. Min syster tillhörde t.ex. den
skaran av utvalda, trots att hon bor ända i Göteborg och bara träffade
Akita ett par gånger om året. Trots avståndet så var det alltid hos min
syster hon var när vi åkte på semester eller liknande. Och när hon var
där så lydde hon min syster blint och hon kunde gå lös nästan överallt
trots en massa störningar runt omkring. Det fanns ett speciellt band dom
emellan, och jag är väldigt tacksam att hon alltid tog sig tid och plats
för vår älskade Akita!
Vi
började träna när hon var ganska ung, och vi tävlade i lydnadsklass
första gången när hon var 10 månader. Att vi kunde starta så tidigt
berodde på att hon aldrig haft några större problem med störningar och
att hon hade väldigt lätt att lära.
Sen har vi såklart haft en del tävlingar efter det där det kunde ha gått
bättre.. *L*
Mattes dåliga tävlingsnerver ställde till det lite dom första åren, men
trots det så gick det många gånger ganska bra. Det gick ändå så pass bra
att Akita blev Svensk Lydnadschampion och fick certpoäng i Elitklass
spår! Kan man vara annat än stolt över hennes framgångar.. *L*
Hon var dessutom en väldigt vacker hund och hon tog sina
utställningscert tidigt och blev Svensk Utställningschampion.
Det finns så många positiva minnen från våra 9 år tillsammans, och jag
hoppas dagen snart kommer då vi kan tänka tillbaka och le istället för
att vara ledsna att du inte finns kvar hos oss längre..
Beslutet om att låta dig somna in kom efter att du fick besvär med din
nacke. Från början visste vi inte varför du fick inflammationer i
musklerna, men efter en röntgen visade det sig att du hade spondylos i
nacken och att det var grundorsaken till dina smärtor. Vi försökte under
ett par månader med akupunktur och medicin att hålla tillbaka
inflammationerna och det lyckades faktiskt ganska bra. Däremot syntes en
förändring i dina rörelser och en ökande stelhet även i ryggen, och
enligt veterinären var sannolikheten stor att det var förändringar även
där. Sista tiden fick du låsningar ibland när du försökte resa dig, och
akupunktur och medicin kunde inte riktigt hålla tillbaka dom smärtsamma
muskelinflammationerna. Vi tog då beslutet om att låta dig somna in
medan du fortfarande hade din värdighet kvar, trots att vi så hade
önskat att du kunde fått några år till här hos oss..
Älskade vän –det går inte med ord att beskriva det tomrum som du lämnat
efter dig och den saknaden vi känner! Hoppas du och Bellman hittat
varandra i hundhimlen och att ni sänder oss en tanke ibland..
Tack för 9 underbara år, vi glömmer dig aldrig!
Matte, husse & Olga
|