|
Bellman, vår älskade, härliga hund finns inte hos oss längre... Vi fick
dig bara till låns i 1 ½ år. Du fick somna in i mattes knä i november
2001 och även nu 10 månader senare när jag skriver detta kan jag inte
hålla tårarna tillbaka.
Misstanken om att något kunde besvära dig började när du var runt
året. Då tyckte vi att du ibland kunde verka stressad utan någon
egentlig anledning.
Under sommaren -01 fick du en
besvärlig hälta efter en skogspromenad där du och Akita hade härjat
ganska ordentligt.
Hältan gav tyvärr inte med sig så vi åkte till veterinären och dom
gjorde en grundlig undersökning. Röntgade samtidigt både rygg och
höfter och det visade sig att din ena höft inte såg riktigt bra ut.
Veterinären trodde i det läget att
hältan kunde ge med sig om vi musklade dig ordentligt.
Du gick på smärtlindring, samtidigt som vi försökte bygga upp dina
muskler. Hältan blev allt värre
under denna tiden och jag
klarade inte av att pressa dig med ännu mer träning när jag såg hur
ont du hade.
Månaderna efter detta röntgade vi
dig ytterligare 2 gånger och det visade sig att du nu även hade
pålagringar, som säkert bidrog mycket till dina smärtor.
Nu handlade allt om hur vi skulle
kunna hjälpa dig, för vi trodde fortfarande att det skulle bli bättre.
Du blev bättre i musklerna och hoppet ökade.
Men det varade tyvärr inte länge, snart hade du lika ont igen.
Vissa dagar hade du stora problem att resa dig upp, än mindre gå nån
skogspromenad.
Denna period var fruktansvärd, för vi började inse att du kanske inte
skulle bli bättre. Det var många och långa stunder när vi satt med dig
i famnen, inborrade i din mjuka päls och bara lät tårarna rinna.....
Vi tog beslutet om att låta dig slippa dina smärtor efter ett
tillfälle då du trampade snett och fick väldigt ont. Vid detta
tillfället hade du så ont att vi inte kunde närma oss dig. Du hoppade
undan och ville bara vara ifred.
Vi pratade i timmar om dom senaste
månaderna och om framtiden, om hur smärtorna hade förändrat dig.
Efter en lång diskussion kom vi fram till att om vi skulle göra
det snällaste vi kunde mot dig så var det att låta dig slippa bli
utsatt för ännu mer plågor.
Du hade haft ont alldeles för länge redan.
Varför just du? Ditt liv hade ju knappt hunnit börja....
Du var värd
att få uppleva så mycket mer.......
Frågorna är många och saknaden är obeskrivlig.....
Hoppas hundhimlen är en enklare
plats för dig, där problem och smärtor inte finns.
Bellman, du fattas oss!
Vi älskar dig och saknar dig!
|
