Älskade lilla vän, varför togs du ifrån mig så tidigt?....
Du var bara 5 år gammal när du helt plötsligt blev sjuk, jag som trodde att vi hade så många år kvar.. Från att ha varit en pigg och frisk hund, och med sista valpkullen bara 3 månader gamla så visade du helt plötsligt tecken på att inte må helt bra. Det började med att du började dricka mycket vatten en kväll, och morgonen efter ringde jag veterinären för ett besök och trodde det "värsta" som kunde hända var att du drabbats av besvär med livmodern.
Du fick stanna på djursjukhuset i 4 dagar p.g.a. att dom inte hittade någon egentlig orsak till besvären, däremot var det många värden i din kropp som verkade konstiga så dom ville behålla dig för observation och invänta ytterliggare svar. Under tiden du var på djursjukhuset fick du diarréer och kräkningar, och för mig kändes det väldigt oroväckande eftersom du aldrig haft några såna besvär i hela ditt liv.. Du började också tappa vikt, vilket såklart alla trodde berodde på just det.

Efter dom 4 dagarna ringde veterinären äntligen och sa att du mådde bättre, diarréerna och kräkningarna hade upphört och du var mycket piggare. Jag var så lättad och glad, och jag åkte till Kalmar för att hämta dig. Tyvärr kände jag ganska omgående att allt inte var som det skulle, du kröp tätt intill mig hela tiden och det kändes som om du ville krypa under skinnet på mig.. Jag försökte ge dig så mycket trygghet och tröst jag kunde och trodde att det skulle ge med sig så fort du mådde lite bättre.

Efter 2 dagar hemma så visade du ingen bättring, och efter att du kräkts upp frukosten så ringde jag djursjukhuset igen och fick en akut-tid. När jag kom dit ett par timmar senare så konstaterade veterinären väldigt snabbt att du ömmade på många ställen i kroppen, och att dina lymfknutor var väldigt förstorade, och i det ögonblicket kändes det nästan som om mitt hjärta stannade.. Dom ville behålla dig ytterligare för att ta en biopsi, men på nåt sätt visste jag redan då att det verkligen var så illa som man aldrig vill tänka sig..
Känslorna jag hade efter att ha lämnat dig på djursjukhuset den dagen kan jag inte ens beskriva.
När telefonsamtalet från veterinären kom på eftermiddagen trodde jag att jag var i alla fall lite beredd på vad som skulle sägas, men att få beskedet att min älskade Olga hade akut malignt lymfom, och att stora delar av hennes kropp var blodfylld kändes helt overkligt.. 

Att fatta ett snabbt beslut om att du skulle få somna in var ett måste, satt en lång stund i bilen utanför djursjukhuset och försökte samla kraft för att träffa dig en sista gång och göra det som måste göras..
Att se dig den här sista gången kändes fruktansvärt, du var rakad p.g.a. biopsin, och man både kände och såg blodansamlingarna som blivit. Det konstiga är att du fortfarande var lika positiv och viftade på svansen, och att ha dig i famnen och låta dom ge dig avlivningssprutan kändes så oerhört tungt...

Jag hoppas och tror att Olgas valpar för många av hennes bra gener vidare, och framförallt att dom förblir friska och inte behöver somna in p.g.a. sjukdom. Enligt veterinären så finns det ingen anledning att oroa sig för att nån av hennes valpar ska drabbas av samma sak, och jag hoppas innerligt att dom har rätt..

Min älskade Olga, om du visste hur mycket du saknas mig!..
 

Olga Juli -06

Olga Juli -06

Olga Juli -06

Uppfl. till elit sph -05

Utställning i Nybro -06

Tävling hösten -05

Heksa & Olga Juni -06

Akita & Olga